Äldre kvinnor med ADHD
Att åldras med ADHD
Idag vet vi att ADHD oftast inte växer bort. Det innebär att mellan två och tre procent av alla vuxna kvinnor mellan 50 och 60 år kommer att leva med ADHD. Med de har sällan fått någon utredning eller behandling. Det är inte ovanligt att dessa kvinnor levt ett liv med stress, grundstötningar och ibland också havererade relationer. De flesta kvinnorna i den här åldern hamnar också i klimakteriet då östrogennivåerna sjunker för att till slut upphöra. Östrogen påverkar ADHD-symtom i hög utsträckning och man kan uppleva att ens ADHD förändras ganska mycket under senare delen av livet.
Här kan du läsa mer om hur ADHD påverkar äldre kvinnor.
ADHD i klimakteriet
Under klimakteriet minskar östrogennivåerna och de hormonella förändringarna påverkar ADHD-symtomen. Vissa kvinnor i klimakteriet upplever nedstämdhet, humörsvängningar, irritabilitet, trötthet och koncentrationssvårigheter. För kvinnor som har ADHD kan symtomen blir mer uttalade och besvärande1. De strategier man använt tidigare för att hantera sina besvär kanske inte längre fungerar lika effektivt och det är inte heller säkert att den läkemedelsbehandling man fått fungerar på samma sätt.
Diagnostisering
Det är ovanligt att kvinnor över 65 år utreds och diagnostiseras med ADHD. I de fall där barn och eventuellt barnbarn diagnostiseras, kan man misstänka att även de äldre kvinnorna bör utredas. Då det finns hög risk för samsjuklighet vid ADHD finns det mycket att vinna på att öka förståelsen och uppmärksamheten kring ADHD hos en åldrande befolkning1.
- Borg Skoglund, L. ADHD; Från duktig flicka till utbränd kvinna, 2020
Vad är ADHD?
ADHD står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder, vilket brukar översättas till aktivitets- och uppmärksamhetsstörning.
Berättelsen om Marianne
Marianne kommer till psykiatrin, trött och ensam, och beskriver ett liv kantat av utmaningar. Hon berättar att när hon var liten så var hon högljudd och gapig, men att hon ändå kände sig ganska omtyckt av vuxna och lärare även om hon var ”rätt ovanlig för att vara en flicka”.
Men utmaningarna fanns inte bara i skolan, utan Marianne berättar även om stora problem med ett överskott av energi och svårigheter att sova, där hennes mamma blev helt utmattad. Under ungdomstiden berättar Marianne att hon levde ett fartfyllt liv där hon hoppade av och på studier, reste och festade. Hon berättar om att alltid ha känt ett konstigt driv som inte verkar ha någon riktning, och ett ständigt behov att ”flytta på sig”. Hennes liv har kantats av alkohol, hoppande mellan jobb och korta relationer. Marianne berättar nu att hennes stora sorg är hennes tre barn som hon har med olika pappor som hon aldrig haft någon relation med, då de tagits omhand av deras pappor, släktingar och socialtjänsten, och att hon nog aldrig kommer få lära känna sina barnbarn.
Hon berättar att hon sprungit genom livet och konstant försökt hitta sätt att lindra klådan hon känner inombords, allt ifrån överdriven träning till alkohol och droger. Marianne berättar om oändliga timmar av terapi, stödgrupper och mediciner men ingenting har hjälpt. Hon berättar nu att kroppen och själen är slut, och att hon helst bara vill sövas ner.